Var en sväng till Dalarna i några dagar. Där hade en katt kommit till vårat hus, den hade varken halsband, inget nummer i örat eller kastrerad. Vi förstod noll vart den kom ifrån men enligt min mormors teori, var det en husbil som hade vänt om snabbt i byn och några minuter senare kom denna vackra katt mjamande till vårat hus. Jag fixade ihop en lapp där det stod om det var någon som ägde katten m.m., gick upp till anslagstavlan i byn och satte dit den. Någon timma senare kommer några i byn och berättar att de har en exakt likdan katt hos dom, dessutom kom den katten samma dag som "våran" kom till oss. Vi antod att de var bröder. De tog med katten och sen dess har vi inte hört något mer. De ska ta hand om bröderna tills någon ringer, annars behåller dom katterna. Det känns otroligt bra att katterna har i alla fall ett hem nu, men gud vad jag gillade denna katt. Kolla bara på bilden, hur kan man inte gilla denna vackra katt? MEN den stora frågan är, hur kan man ha ett sådant iskall hjärta att bara lämna dessa katter? Jag är mycket stolt över mig som tog tag i detta i mina egna händer, ett stort + att det slutade med ett lyckligt slut.